När blev jag mamma?

Idag är det morsdag! Shiohou, grattis till alla underbara och fantastiska mammor där ute! Det är det finaste, mest underbara, ibland sjukt slitsamt men ändå helt ovärderligt att få uppleva. Vara mamma till vår fina lilla guldklimp, vår Olivia.
 
 
Jag är förrutom mamma, också en grunnare av rang. När jag var 20-nånting, var jag ibland ledsen över att jag tänkte, funderade och kände så väldigt mycket. Sa till min egen mamma att jag önskade att jag inte kände och tänkte så mycket hela tiden. Att livet förmodligen skulle vara lättare då. Hon svarade bara lugnt och så där kärleksfullt som en mor gör, att jag inte skulle vara den Anna, hon älskar och tycker så mycket om då. Fina mamma, de orden har jag burit med mig, ska du veta ♥
 
Så appropå det här grunnandet och moderskapet. 
När blev jag mamma egentligen?
När vi plussade? När jag kände första sparken? På rutinultraljudet? Dagen efter midsommar när jag grät av utmattning och rädsla inför förlossningen? Dagen innan BF, då vi åkte in till BB för att lyssna på bebisens hjärljud, eftersom jag fick för mig att den nog hade rört sig lite för lite den dagen? När jag äntligen fick upp henne på mitt bröst?
 
Ja säkert allt ovanstående och mer därtill, men jag har utöver dem, två väldigt klara tillfällen framför mig som gjorde att jag kände att jag var mamma.
 
 
Första: På Olivias fjärde levnadsdygn, skulle hon få medicin som skulla hjälpa hjärtat att stänga en del som kallas ductus. En del som vanligtvis stängs vid förlossningen och som gör att bebisen kan syresätta sig utan hjälp av mamman (och mederkakan). Läkaren hade förvarnat om att detta är en medicin som gör att alla kärl i kroppen vidgas och det kan vara smärtsamt, särskilt ont kan det göra i huvudet. Olivia fick medicinen inhalerad i syrgasgrimman och omedelbart märkte jag hur röd hon blev, som läkare också förvarnat om. Mitt älskade lilla barn, som du skrek. Du drog dina små händer upp mot huvudet och hade så ont! Du skrek och jag grät nått allldeles kopiöst. Jag ville ta över din smärta. Jag kunde göra om förlossningen gånger 10, bara du slapp denna smärta! Det var en känsla jag aldrig tidigare känt, intensiv, förfärlig och på något vis också så naturlig och självklar. Du är här nu och jag ska göra allt för dig!
 
 
Andra: Efter 2 veckor på neonatal fick vi åka hem! Vi var så glada och lättade över detta. Kände att det kommer bli alldels underbart att få komma hem! Men ack så fel jag hade. För egen del drabbades jag av en som jag själv tolkat det, försenad babyblues. Vi kom hem och det blev en otrolig omställning för oss alla tre. Olivia var gnällig, orolig och jag tyckte att det var mycket svårare att slappna av och njuta av mammalivet, än jag föreställt mig. Ammningen krånglade och inget riktigt flöt på. Det gick upp och ner, varje kväll googlade jag förlossningsdepression, nätterna bara gjorde jag och när morgonen kom kände jag att det var nog inte så farligt ändå. Det blir nog bra det här och sen kom seneftermiddagen och allt började om igen.
--- Torsdag natt när Olivia var knappt 5 veckor, vände det. Klockan var 03 och jag hade precis ammat henne och skulle vagga henne i famnen för att somna om, så plötsligt tittade hon upp på mig och log det allra bredaste leendet som för mig lyste upp hela rummet. Hennes ögon lyste av kärlek och jag kan än idag känna den tacksamheten som vällde över mig. Tacksamhet och känsla av att det här kommer vi klara, detta kommer bli underbart. Hon var ju här nu, i min famn, frisk, mätt, nöjd och glad. Min bebis, min och vår älskade och efterlängtade bebis. 
 

 
 Jag vill inte vara den som säger att mitt liv fått en mening sedan jag blev mamma, eftersom jag tycker det låter som att ett liv utan barn vore meningslöst och det tycker jag verkligen inte. MEN mitt liv, har definitivt fått en helt ny innebörd och mening, tack vare att denna lilla solstråle ♥ Tack för att du kom till oss, tack för att jag får vara din mamma, Olivia!
 

Keep calm it's just an extra chromosome!

 
 
Min lillebror är en av världens mest fantastiska och värdefulla personer, enligt mig. Men ibland kan jag inte låta bli att drabbas av ett stygn av avundsjuka eller om det egentligen bara är förvirring.
 
Ola är född 1990 vilket innebär att han fyller 24 år i år. För några veckor sedan pratade jag med en bekant och hon nämde att hon och Ola är lika gamla. Jag var inte riktigt förberedd på känslorna som vällde upp inom mig just där och då. Nån blandning av avundsjuk, ilska, irritation och likgiltlighet. Det gör ont att tänka på att han kommer ha ett helt annat typ av liv än den här jämngamla tjejen. Om det är bra eller dåligt kan jag inte riktigt avgöra i ett värde, men det kommer med stor sannolikhet skilja sig väldigt mycket i alla fall. Det gör ont eftersom jag i den känslostormen bara ser det "normala" som viktigt. Ni vet, barn, bröllop, hus och sånt. Men sen går det över och jag vet att det inte bara är det som räknas.
 
Det är bara vi två i vår syskonskara och det är precis som det ska vara. Han har alltid varit så otroligt viktig för mig och vi har en fantastiskt fin relation. Han får mig att må bra, alltid. Han är omtänksam, snäll, rolig och har ett hjärta av guld. Så är det och så kommer det alltid att vara. ♥