Morsdagfrukost

 
Jag älskar, verkligen älskar frukostmålet! I söndags var pappan i huset uppenbart tröttare än mig så jag o lillan gick ner och fixade finfrukost, dagen till ära ändå. När vi var klara väckte vi Patrik och när han kom ner plockade han fram världens finaste morsdagkort med så fina ord att jag fällde en tår av lycka. Väl valda små gåvor, fick jag också. Bästa var ett inrammat foto på mig o min älsklingsunge ♥ Min älskade lilla familj, ni två är BÄST!
 
 
 

När blev jag mamma?

Idag är det morsdag! Shiohou, grattis till alla underbara och fantastiska mammor där ute! Det är det finaste, mest underbara, ibland sjukt slitsamt men ändå helt ovärderligt att få uppleva. Vara mamma till vår fina lilla guldklimp, vår Olivia.
 
 
Jag är förrutom mamma, också en grunnare av rang. När jag var 20-nånting, var jag ibland ledsen över att jag tänkte, funderade och kände så väldigt mycket. Sa till min egen mamma att jag önskade att jag inte kände och tänkte så mycket hela tiden. Att livet förmodligen skulle vara lättare då. Hon svarade bara lugnt och så där kärleksfullt som en mor gör, att jag inte skulle vara den Anna, hon älskar och tycker så mycket om då. Fina mamma, de orden har jag burit med mig, ska du veta ♥
 
Så appropå det här grunnandet och moderskapet. 
När blev jag mamma egentligen?
När vi plussade? När jag kände första sparken? På rutinultraljudet? Dagen efter midsommar när jag grät av utmattning och rädsla inför förlossningen? Dagen innan BF, då vi åkte in till BB för att lyssna på bebisens hjärljud, eftersom jag fick för mig att den nog hade rört sig lite för lite den dagen? När jag äntligen fick upp henne på mitt bröst?
 
Ja säkert allt ovanstående och mer därtill, men jag har utöver dem, två väldigt klara tillfällen framför mig som gjorde att jag kände att jag var mamma.
 
 
Första: På Olivias fjärde levnadsdygn, skulle hon få medicin som skulla hjälpa hjärtat att stänga en del som kallas ductus. En del som vanligtvis stängs vid förlossningen och som gör att bebisen kan syresätta sig utan hjälp av mamman (och mederkakan). Läkaren hade förvarnat om att detta är en medicin som gör att alla kärl i kroppen vidgas och det kan vara smärtsamt, särskilt ont kan det göra i huvudet. Olivia fick medicinen inhalerad i syrgasgrimman och omedelbart märkte jag hur röd hon blev, som läkare också förvarnat om. Mitt älskade lilla barn, som du skrek. Du drog dina små händer upp mot huvudet och hade så ont! Du skrek och jag grät nått allldeles kopiöst. Jag ville ta över din smärta. Jag kunde göra om förlossningen gånger 10, bara du slapp denna smärta! Det var en känsla jag aldrig tidigare känt, intensiv, förfärlig och på något vis också så naturlig och självklar. Du är här nu och jag ska göra allt för dig!
 
 
Andra: Efter 2 veckor på neonatal fick vi åka hem! Vi var så glada och lättade över detta. Kände att det kommer bli alldels underbart att få komma hem! Men ack så fel jag hade. För egen del drabbades jag av en som jag själv tolkat det, försenad babyblues. Vi kom hem och det blev en otrolig omställning för oss alla tre. Olivia var gnällig, orolig och jag tyckte att det var mycket svårare att slappna av och njuta av mammalivet, än jag föreställt mig. Ammningen krånglade och inget riktigt flöt på. Det gick upp och ner, varje kväll googlade jag förlossningsdepression, nätterna bara gjorde jag och när morgonen kom kände jag att det var nog inte så farligt ändå. Det blir nog bra det här och sen kom seneftermiddagen och allt började om igen.
--- Torsdag natt när Olivia var knappt 5 veckor, vände det. Klockan var 03 och jag hade precis ammat henne och skulle vagga henne i famnen för att somna om, så plötsligt tittade hon upp på mig och log det allra bredaste leendet som för mig lyste upp hela rummet. Hennes ögon lyste av kärlek och jag kan än idag känna den tacksamheten som vällde över mig. Tacksamhet och känsla av att det här kommer vi klara, detta kommer bli underbart. Hon var ju här nu, i min famn, frisk, mätt, nöjd och glad. Min bebis, min och vår älskade och efterlängtade bebis. 
 

 
 Jag vill inte vara den som säger att mitt liv fått en mening sedan jag blev mamma, eftersom jag tycker det låter som att ett liv utan barn vore meningslöst och det tycker jag verkligen inte. MEN mitt liv, har definitivt fått en helt ny innebörd och mening, tack vare att denna lilla solstråle ♥ Tack för att du kom till oss, tack för att jag får vara din mamma, Olivia!