Jag har vakat många nätter, förhandlat med mig själv

Jag blir lite klokare varje timme, men känner ibland hur jag glider iväg i en andra tankar. Jag tar beslut och jag står för mina känslor. Det är i stunder som dessa jag är lycklig över min mamma och min bästa flickor. De förstår mina ord och gör dem begripliga för mig själv. De finns och med bara sin närvaro hittar jag lugnet och inser att mina problem egentligen bara är småpotatis. Det finns även en viss fin pojke som om och om bevisar sin vikt i guld. Jag undrar om han vet eller förstår hur viktig han är....
 
 
 

Ett fel närmare rätt

Jag blir inte riktigt färdig till att blogga och lägga upp bilder, det är inte så himla roligt längre. Funderar på att lösenordsskydda bloggen så jag kan få ur mig riktigt text istället.
 
Det är så mycket inom mig som behöver ut! Helst vill jag bara skrika högt, kanske någon hör mig då.
Kanske jag hör mig själv. Att det kan kännas så bra men ändå så fel. Jag förstår inte varför jag lyckas förstora upp allting och överanalyserar saker och ting. Är jag kritisk? Är jag kräsen? Får man inte vara det då? Jag vill ha det bästa som går att få, inte något som är helt okej men ändå inte wow!
 
och så var det ju det här med att jag inte vet vem som läser det jag skriver, varpå det är svårt att skriva så innerligt som jag helst vill... fast det är ett helt annat problem